onsdag 17 september 2008

Nattgrubblerier.

Det är som att jag går och väntar på någonting. Någonting som får en att börja leva. Just nu känns det som att jag går och går, lycklig ibland, olycklig ibland, och bara väntar på att livet ska börja. Men detta ska ju vara de bästa åren i ens liv? Jag menar inte att de är dåliga, jag menar bara att jag ständigt känner mig stressad och samtidigt rastlös. Vad ska man lägga sin tid på? Vad är meningen med allt? Och den viktigaste och mest frustrerande frågan av alla : Upptäcker man när livet börjar?

Tänk om jag står i 75årsåldern och köar kl 8.00 utanför ICA (ja, vissa tanter gör faktiskt så) och fortfarande tänker "när börjar livet?". Jag känner bara att livet faktiskt är hemskt fint, men det måste komma något mer ut av det. Jag vill hitta ett sätt att sluta gå och vänta, men jag hittar inget.
Det är så svårt att formulera jobbiga tankar till läsvärda ord, och jag förväntar mig inte att ni ska förstå. Era tankar är dock jättevälkomna, jag behöver få perspektiv på saker..

1 kommentar:

85 kvadratmeter hus sa...

Jag tror att du är en "grubbelperson", precis som jag. Det gör en inte alltid lycklig, tyvärr. Nu blev det jättenegativt och det är det inte. Att vara en grubbelperson ger mycket också, att få tänka till om saker, se världen ur olika perspektiv och ha djupare förståelse om människor/händelser/beteenden etc. Jag tror att i en fas där i slutet på gymnasiet så har många en tendens att se att "Snart börjar livet". Så såg jag på det, även om jag gillade att gå i gymnasiet. Men sen kände inte jag att livet riktigt förändrades så där som jag tänkte att det skulle göra, trots alla fria val som var möjligt att göra (ibland är det bara för många val som kan göras). För mig var det en övergående fas, jag insåg nog rätt snabbt att livet redan hade börjat. Och så här i backspegeln av alla olika faser i livet så förstår jag mer och mer att njuta i stunden. Fast det är nåt jag jobbar med jämt och ständigt. Det är så lätt att leva i framtiden och i dåtiden, trots att det viktigaste av allt är att leva i nuet. Försök med det, du ska se att det ger mycket mera. Då kommer du inte att ha lika starka funderingar om när livet börjar tror jag. För livet är ju faktiskt här nu, nu.