Grattis på bemärkelsedagen, Sandra.

Idag fyller en av mina allra äldsta och finaste vänner år. På valborgsmässoafton, som alla andra år. Hon och Kungen. Hurra! Sandra blir nitton år och det är väl ungefär så länge vi varit vänner. I efterhand är det helt otroligt hur vi lyckats med det, då vi knappt har ett gemensamt intresse. Men åh vad jag älskar tjejen! Grattis fina du.

På den översta bilden var Sandra 6 år och vi gick på världens bästa lekis tillsammans. Vi spenderade dagarna med att spela spel och leta diamanter i sandlådan. Till den andra bilden är det ett hopp på 12 år, och bilden är tagen en fin bullbakardag.

It's time.

Om ett inte allt för långt tag är det sommar. Jag vill att denna sommar ska kännas ungefär såhär ..

Bilderna är brutalt stulna härifrån.

Just because.

En av valparna brukar jag kalla för Charlie. Dels för att han ser ut som en Charlie, men mest är det nog för att jag ska kunna säga ”Charlie bit me” varje gång han nafsar mig i örsnibben eller biter mig i stortån. ”Aouch Charlie, aouuuch”. Ja, jag har länkat den förut, men känner att det är dags att göra det igen.

" I'm afraid that if I tell you first you'll think that I'm playing the game. "

För ganska exakt två månader sedan var min vän Linda här. Då såg vi en sjuhimla bra film. Jeux d'efants hette den och precis som ni antog var den fransk. Den handlade mest om en himla massa kärlek och hade galet fina färger. Dessutom är mannen som spelar en av de två huvudpersonerna han som spelade Frank i Tillsammans är man mindre ensam. Det var fint och gjorde mig glad. Jag kan inte riktigt beskriva filmen, så ni får se den i bilder istället.

Otur i turen, som jag brukar säga.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vara glad eller ledsen. Nu är det mycket känslor i mig för något som kanske inte spelar andra så stor roll. Men för mig spelar det stor roll. Min absoluta favoritkrönikör någonsin knackade idag på min ytterdörr. Jag var inte hemma. Jag jobbade i ett svettigt badhus och fick inte träffa henne. Annika Marklund (bilden), hon som jag tidigare bloggat om. Varför knackar hon på min dörr, kan man undra? Det är en lång historia, fast egentligen ganska kort. Det är en historia som innehåller mindre bloggkommentarer än man kan räkna på en hand. ".. jag kanske kommer förbi och knackar på och frågar om du är hemma". Jag trodde att det var en sådan sak man säger för att verka trevlig.

Jag gick nyss upp till köket och då säger pappa : "Förresten, det var en tjej som hette Annika här och frågade efter dig. Lång, smal, söt, mörkhårig och med kängor".

Hon kom. Och jag var inte hemma.

First day of the rest of my life.

Jag har precis suttit i telefon i fyrtiofem minuter med min förmodade värdfamilj i USA. Kramp i armen, nervositet och sjuhimla mycket glädje känner jag just nu. Skräckförtjusning, är det så det heter? Dom verkar så underbara och jag kunde nog inte fått en bättre familj. Nu är det bara en himla massa pappersarbete, polisutdrag, hälsoundersökning och visum kvar, sedan är jag på väg. Går allt enligt planerna sitter jag om 107 dagar på ett plan mot New York.

Jag har varit så nervös att jag totalt glömt bort att äta på hela dagen. Detta måste vi ändra på.

And from now on we will never be apart again.

Igår begav sig jag, Sanna och Josse till Skellefteå för att se Marit Bergman. Vin ur en plastflaska, håkan på hög volym och en norrlandssol som börjat skymma bakom träden kändes som en bra start på kvällen. Om Marit vet jag inte riktigt vad jag ska säga. De som sett Marit vet hur det känns. Hon var alldeles otrolig precis som vanligt och blandade nytt och gammalt och covers. En låt ställde hon sig på en stol, rörde inte pianot och sjöng hela sången utan musik. Just i det ögonblicket kändes det som att man dog lite. På ett bra sätt. Vi tog autografer (trots att jag redan äger sisådära sju-åtta stycken, men det kändes bra ändå) och sedan begav vi oss hemåt. Eller nej, först åt vi ju nattmat och fick gratis bullar på Statiol. Vi lyssnade på Säkert! hela vägen hem och min hjärna arbetade frebrilt med att fundera ut ifall jag skulle ha råd att gå och se Marit på lördagen också. Så var inte fallet, tyvärr.

"Och min sista låt .. jaa, nu är det ju såhär att 50 Cent måste sjunga om vapen. Och jag måste sjunga om syskonkärlek och soldater."

Let's go steal some fancy cars.

Dagen har varit rätt medioker. Dock en fin förmiddag med hamburgare och påskmust i solen med fina klasskamrater (bland annat Bella, som är människan som inte är jag på bilden).

Imorgon ska jag vara hemma från skolan. Jag ska äta färsk fettucini i solen, dricka saft och läsa böcker, mysa med hundvalparna, ta en promenad och ladda upp för kvällen. Imorgon ska bli en fin dag. Det hoppas jag på, i alla fall.

Vad jag är lycklig hela långa veckan ut ..

Idag är jag glad. Lite less, men mest glad. Kanske det beror på att jag precis ätit en himla god middag? Eller för att jag idag fick ett hemskt fint brev av en av de sötaste pojkarna jag vet? Möjligtvis för att jag fick bra betyg på min bokrecension? Eller så är det för att jag har en pepsi max i frysen? Mest troligt är det för att jag ska se Marit Bergman om två dagar. Ja, idag är jag glad. Lite less, men mest glad.

No, there is an elephant in the way.

Idag skickade min vän Johanna en länk till mig. Det visade sig vara något som förgyllt hela min kväll. Funny exams, det vill säga folk som skrivit lustiga saker på prov och vissa har fått kommentarer av läraren. Kan tyckas tråkigt, men som jag skrattat! Svaret på fråga tre på den översta bilden är något av det klockrenaste jag varit med om. När utspelade sig andra världskriget? -"From page 26 to page 43". Åh. Vill ni titta på fler så hittar ni länken här.

I dress up for you, only for you.

Imorgon, eller rättare sagt idag, ska jag inhandla denna underbara klänning. Jag blir glad av den , och man ska ju göra saker som gör en glad, så det är det väl inte mer än rätt att jag köper den? Så får det bli. Wiho!

Friday and Saturday, let it be forever.

I fredags var jag på vin-kalas, fast jag drack pepsi max istället. Ronja fyllde nitton och vi dansade till klockan blev ett och då for vi och åt mat. Ronja bjöd på hiskeligt god tårta (och jag som knappt gillar tårta egentligen) och på bilden ser ni hur exalterad jag är över denna fina skapelse.

Igår var jag på Sandras stuga och var norrländsk. Åt souvas, körde & åkte skoter samt åt torkat renkött. Sedan höll vi på att dö av en fallande flaggstång innan vi begav oss hem för att se nya Prison Break (efter över tre månaders väntan, wiho). Blev bjuden på middag hos Malin och spenderade min lördagkväll där med hemmagjord chokladsås och Eurotrip.

16/4

Och så den där jäkla klumpen i magen igen ..
Nu ska jag hälsa på min morfar på intensiven. Sedan ska jag äta alldeles för mycket chips trots att det är torsdag, för det får man göra när man är ledsen.

Konrads Kalasklister och Pisse-Nisse.

Under gårdagskvällen var det dags för grillpremiär med fina töser. Kött, potatisgratäng och hederlig pepsi max. Sedan spenderade vi onsdagskvällen så som alla onsdagskvällar borde spenderas; Med efterrätt framför Pippi Långstrump.

Nu ska jag sätta mig på verandan och äta en smörgås-frukost och dricka saft ur min nya too-cool-to-be-true-tillbringare. Det är inget märke, tillbringaren är bara too cool to be true.

London, tisdag.

Dagen för hemfärd kom. Rum nr 14 dansade en sista gång till "Can't touch this" innan vi låste dörren till vårt temporära hem. Efter att ha inhandlat mini-oreos (oj, märker nu hur ofta jag köper saker med ordet 'mini' före) på Heathrow var det dags för en flygtur som hade kunnat bli våran sista. Vi sögs in i en jumbo-jet's vindvirvlar och höll på att krasha och dö. Okej, inte riktigt så, men nästan! Det med vindvirvlarna var sant, men vi kanske inte höll på att krasha direkt .. Jag blev då rädd och en tår rann ned för min kind, men jag var nöjd att jag hade min favoritkjol på mig. Ifall jag skulle dö ville jag ju i alla fall dö fin, tänkte jag.

Efter mycket om och men och några timmar på arlanda och lite tid i en bil var vi hemma. Ett hopplöst ostädat rum välkomnade mig och i protest till att vara hemma vägrade jag packa upp väskan på några dagar. Nu är den dock uppackad och jag har accepterat att var hemma i en stad där bussen inte går på söndagar. Fast jag saknar London, det gör jag.

London, måndag.

Måndagen kom och det innebar våran sista hela dag i London. Tydligen hade jag bestämt mig för att knappt fota något denna dag, men så kan det gå. Vi åkte ut till Thames Valley där en tjej vid namn Evelina berättade om sin utbildning innan vi fick besöka universitet. Vi fick tid under dagen för shopping och mat, och vi råkade prioteria shoppingen så pass högt att vi fick äta en smörgås gående på väg tillbaka till universitetet. Men vad spelar det för roll egentligen, när vi varit klipska nog att köpa mini-munkar och färska jordgubbar till efterrätt!

Vi åkte hem och lyssnade på en utrikeskorrespondent. Han hade en gång intervjuat Paul McCartney, så i smyg när han inte märkte något petade jag på hans kavaj. Bara för sakens skull. Jag har tagit på en kavaj vars ägare har intervjuat Paul McCartney. Stort! På kvällen var det dags för 'den sista måltiden' (fast det var inte riktigt lika dramatiskt som det låter). Det åts currykyckling (som mest smakade bullar, konstigt nog) på en indisk restaurang innan skrattanfallen började komma allt för tätt för att det skulle vara hälsosamt! Vi köpte med oss vin och diverse drycker till hotellet som en fin avslutning på resan. Vissa somnade och jag och min nyfunna vän fröken Bergman låg och pratade om allt och inget tills klockan blev alldeles för mycket. När vi sagt godnatt låg jag och försökte hålla mig vaken en liten extra stund, bara för att morgondagen inte skulle komma så fort. Men den kom, tyvärr.