Otur i turen, som jag brukar säga.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vara glad eller ledsen. Nu är det mycket känslor i mig för något som kanske inte spelar andra så stor roll. Men för mig spelar det stor roll. Min absoluta favoritkrönikör någonsin knackade idag på min ytterdörr. Jag var inte hemma. Jag jobbade i ett svettigt badhus och fick inte träffa henne. Annika Marklund (bilden), hon som jag tidigare bloggat om. Varför knackar hon på min dörr, kan man undra? Det är en lång historia, fast egentligen ganska kort. Det är en historia som innehåller mindre bloggkommentarer än man kan räkna på en hand. ".. jag kanske kommer förbi och knackar på och frågar om du är hemma". Jag trodde att det var en sådan sak man säger för att verka trevlig.

Jag gick nyss upp till köket och då säger pappa : "Förresten, det var en tjej som hette Annika här och frågade efter dig. Lång, smal, söt, mörkhårig och med kängor".

Hon kom. Och jag var inte hemma.