And from now on we will never be apart again.

Igår begav sig jag, Sanna och Josse till Skellefteå för att se Marit Bergman. Vin ur en plastflaska, håkan på hög volym och en norrlandssol som börjat skymma bakom träden kändes som en bra start på kvällen. Om Marit vet jag inte riktigt vad jag ska säga. De som sett Marit vet hur det känns. Hon var alldeles otrolig precis som vanligt och blandade nytt och gammalt och covers. En låt ställde hon sig på en stol, rörde inte pianot och sjöng hela sången utan musik. Just i det ögonblicket kändes det som att man dog lite. På ett bra sätt. Vi tog autografer (trots att jag redan äger sisådära sju-åtta stycken, men det kändes bra ändå) och sedan begav vi oss hemåt. Eller nej, först åt vi ju nattmat och fick gratis bullar på Statiol. Vi lyssnade på Säkert! hela vägen hem och min hjärna arbetade frebrilt med att fundera ut ifall jag skulle ha råd att gå och se Marit på lördagen också. Så var inte fallet, tyvärr.

"Och min sista låt .. jaa, nu är det ju såhär att 50 Cent måste sjunga om vapen. Och jag måste sjunga om syskonkärlek och soldater."