tisdag 2 december 2008

Om ångest och regn.

En blöt handduk hade utan vidare mycket omtanke blivit slängd över balkongräcket för att torka, men olyckligtvis bjöd eftermiddagen på regn. Det kändes som att varje regndroppe trängde in i mina porer, mina sår, min själ. Mitt desperata skrik studsade mellan höghusen i den skitiga gränden, för att sedan dö ut och aldrig nå någons öron. Kvar stod jag, utmattad och än mer nedbruten än tidigare medan vinden trängde sig igenom genom min allt för tunna kofta och det känns som att inget skulle kunna rädda mig nu.

1 kommentar:

Vincent sa...

Fint och djupt Jenny, som vanligt :)