torsdag 11 december 2008

Ingen vind kan blåsa omkull oss nu.

Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Allt var så fint, så himla fint.

Igår var jag och Jessica och såg Lasse Lindh i Luleå. En bedårande förbandskille vid namn Kristoffer Hedberg började kvällen med munspel, dikter och fina låtar. Efter honom var det dags för det vi kommit för. Lasse klev lite nervös ut på scenen och log. Länge log han. Genom hela första låten skrattade han då och då. Efter några låtar blev allt så himla overkligt fint. "Nu har jag tänkt spela en låt till en tjej. En Piteåtjej. Jenny heter hon. Vart är du Jenny?" En skakig hand räcktes upp, kinderna blev rosiga och benen som av gelé. Konserten fortskred, folk fick önska låtar och Lasse satte sig ute i publiken och spelade.

Efter konsertens slut gick gråtande tjejer fram och kramades och tog autografer. Vi orkade inte trängas så vi satt en bit bak och väntade till folkmassan minskat. Då kommer Lasse fram till oss, ger oss varsin kram, sätter sig på en stol och börjar prata. Inga konstigheter, inget stammande, inga nervösa sammanbrott. Bara vanligt fint prat. När lokalen i princip är tom och vi ska börja bege oss hemåt efter en fin dag säger mannen ; ”Vi tänkte gå ut och ta en öl, ni kan ju följa?”

Om själva utekvällen vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Lasse berättade om sitt liv, bjöd på cider, kramades och sjöng Kom Kampsång för oss personligen. Vi lyssnade på liveband, spelade blackjack, diskuterade dialekter och pratade om allt möjligt. Han viskade saker i ens öron när ljudnivån blev för hög och han var precis sådär fin som man ville att han skulle vara.

Sedan var kvällen mitt i allt slut. Då var det dags för mig och fröken Gällivare (som Jessica kom att kallas av mannen) att åka hem. En mils omväg, ett stopp för att gå på toa och köpa godis och några partylåtar senare så var vi på väg hem. Jag somnade lycklig och berusad i bilen med världens finaste Jessica bakom ratten.

Det är så mycket som är utelämnat, så mycket som inte går att beskriva och så mycket som jag inte förväntar mig att ni ska förstå. Men tack Jessica för att du är så bra. Så otroligt bra. Detta blev finare än jag någonsin kunnat tänka mig. Obeskrivligt, så att säga.

5 kommentarer:

Kajsa sa...

här sitter jag och ler, ditt liv verkar vara som en saga och du är lika söt som en prinsessa!

ellinor sa...

jisses, vad fint!

Jenny sa...

Kajsa : Jag saknar dig otroligt mycket. Kom hit i vår så lär jag er om norrlandslivet med skoter, snölyktor och pinnbröd? Vore perfekt.

Ellinor : Galet fint var det verkligen.

elin sa...

Vad fint och roligt Jenny! Jag blev varm i hela kroppen när jag läste detta. Hur kommer det sig att han känner till dig?

Jenny sa...

Oh, vad fint att du har tittat förbi här! Jag hjälpte honom att leta lokal att spela i. Föreslog krokodil och han mailade dit, men dom hade inte svarat :/ Sedan har vi skrivit på msn och sms:at en del. Åh vad jag önskar att det precis just nu var som det var för 8 dygn sedan. Men man får vara glad för det man haft, så att säga.