tisdag 28 oktober 2008

Sentimentalitet, sort of.

Minns du när du satt ute på verandan och grät, och jag satt inomhus och grät, för vi kunde inte komma överrens om vad vi skulle göra? Klart du minns. Jag vet att du minns. Det var oerhört längesedan, men vi minns båda två. Jag brukar ofta tänka på oss, allt vi gjort, allt vi fortfarande gör. Jag minns när vi brukade spela in "My heart will go on" på min dator och sedan lyssna och fnissa och lyssna igen. Sedan lovade vi varandra att aldrig spela upp det för någon. Jag älskar din ärlighet och din välmenande uppriktighet. Jag älskar att du ofta är risig i håret utan att bry dig, att du är så hemskt vacker utan smink och att du hatar att shoppa. Jag älskar att din pappa måste skriva "rör ej" på alla kakburkar i huset för att du alltid äter upp dem annars. Jag älskar att du och jag alltid hittar anledningar till att äta godis på vardagar och sedan ler du alltid och säger "man lever bara en gång". Jag älskar att vi egentligen inte har något alls gemensamt men att vi fortfarande alltid har något att prata om, trots att vi har pratat konstant i hela våra liv. Jag tycker så hemskt mycket om att sitta på badrumsgolvet och äta alldeles för mycket glass med dig. Jag kommer aldrig att glömma gången du bröt armen men inte grät en enda tår förrens pojkarna gått hem. Jag älskar att vi kan göra ingenting alls en hel kväll och ändå så änns det som en av de bästa kvällarna i mitt liv. Tack för att du alltid funnits och förhoppningsvis alltid kommer att finnas i mitt liv. Du är något av de finaste jag har, Sandra.

Hon ringde mig precis, så nu ska jag dit och vi ska äta godis, tända ljus och lyssna på radio. Besynnerligt, men hemskt mysigt.

1 kommentar:

Sandra sa...

Nå Jenny, klart jag minns! :D Hur kan man glömma? Börjar typ grina.. Du ska då veta att jag älskar dig också! Du är den vän som hängt med längst här i livet och trots att vi haft någon period då vi inte varit med varandra så mkt, så vet jag att du alltid finns kvar! Vi har delat mycket vi i våra dar, så vi har minsann många fina minnen - vilket resulterar i många internskämt:) Men inte ska man klaga. Vi båda vet att vår vänskap kommer att leva vidare vad som än händer, så snart sitter vi där Jenny och Sandra 70+, ena skrynkliga (men ack så pigga) tanter och pratar gamla barndomsminnen. För barndomen är en sak vi har gemensam!:P Som du nämnde är vi ganska olika egentligen, men har vi nått i ögat eller? HA HA!!!
Förfärligt dålig sångröst är dock något vi båda får dras med:P Men vad gör det? Vi lever ju bara en gång så he är ju likest att göra allt vi tycker är roligt. Tack för att du finns och för att du är du! Hoppas du inser att jag alltid ställer upp för dig, vad som än händer! Jag vet att du gör detsamma för mig. Jentan <3