onsdag 22 oktober 2008

Ord.


Doften av gammalt papper trängde in mellan hennes näsvingar. Ögonfransarna strök mot något när hon nyvaket blinkade och försökte lokalisera sig. Små svarta ord så som skalpell och misstänkt flög förbi mellan blinkningarna. Än en gång hade hon somnat med Jeff Lockharts Döden väntar bakom nästa hörn över ansiktet. Hon började komma till insikt att trots alla lovord kanske den inte var så bra, ändå. Hon satte sig upp, rätade till det blåa sidenlinnet som för tillfället blottade hennes ena bröst och funderade på vad klockan var. Hennes fingrar började stryka de gulblekta sidorna varsamt och den fnasiga huden mot arken framställde ett tyst, men alltjämt hörbart, rispande.

Hon slängde en glimt mot köket och såg det vita bordet i ek med den specialbeställda bordsskivan. Likaså stolarna med benen som hennes älskade svarvat ut precis så som hon önskat. Hon tänkte tillbaka på dagen han kom hem med dem. Hon hade varit så lycklig. År av kastruller utan underlägg, fester och vardagliga middagar hade dock tagit ut sin rätt och färgen hade börjat flagna för länge sedan. Hon smög ut i köket, drog ut en stol och satte sig. För första gången på sju månader satt hon nu vid bordet. Hon satt tyst vid det som hade varit deras bord, deras kök, deras lägenhet. Middagarna sedan han försvann hade hon ätit i soffan framför reprisen av Glamour, hon förmådde sig helt enkelt inte att äta vid deras bord ensam. Det vore som att kapitulera. Att erkänna att det var slut. Erkänna att hon blivit lämnad. Att hon var värdelös.

Hur hade hon hämnat här? När hade hon blivit så miserabel och ensam? Plötsligt kändes det som att det fiktiva gummiband som suttit runt hennes bröst i månader spändes åt och hon kände en, bara en, tår rulla längs hennes ena höstbleka kind för att glida in i mungipan och utan att tänka på det hade hon fångat upp den med tungan. Hon kunde inte andas, hon kunde inte tänka. Den ensamma tåren fick sällskap och där satt hon nu. Ensam i ett kök med en förskräcklig grå heltäckningsmatta och med saltsmakande droppar rinnandes nerför kinderna för att sedan bilda en liten pöl på den klarblåa ribbade duken som köptes för att i ett misslyckat försök försöka dölja den del av bordet där mest färg avlägsnats . Kockan var fem på morgonen, solen hade precis börjat klättra över horisonten och hon samlade sina krafter för att hälla upp ett glas vin. Hon hade inte ens någon omkring sig som kunde klaga på hennes orimliga intag av alkohol. Så ensam var hon. Hon drack några klunkar, slöt ögonen och lade sedan huvudet mot den specialbeställda bordsskivan i sliten vit ek. Aldrig hade hon trott att det var så här livet skulle vara den morgon hon fyllde 35.

5 kommentarer:

Vincent sa...

Fint, på ett sorgligt sätt.

Jenny sa...

Du är fin och det är sorgligt att du bor så långt bort.

85 kvm hus med innehåll sa...

Fint skrivet! Kanske ett ämne för en hel bok? Har själv precis börjat att skriva en ungdomsbok. Det är spännande och roligt att formulera sig.

Jenny sa...

Tack K! Det är ju en rätt öppen historia, så den skulle nog gå att utveckla. Men jag är ingen långskrivare. Jag skriver små stycken och kan aldrig få ihop en hel berättelse. Eller jag har aldrig provat, men det känns som att det skulle faila. Förresten, får man läsa boken någon gång?

85 kvm hus med innehåll sa...

Jag hoppas ju att jag ska orka att skriva en hel bok, men jag har mycket backup av brosan, han pushar på, så det kanske blir nåt. Självklart får du läsa, jag vill bara komma lite längre först.