We're not supposed to be friends, you and me. We're meant to be enemies. Did you know that?

Såg precis klart Pojken i randig pyjamas. Filmen var bara 90 minuter och jag ville aldrig att den skulle sluta. Pojken på första bilden hette Shmuel i filmen och var kanske det sötaste jag sett någonsin. I slutet grät jag så himla mycket att jag fick försöka hålla för min egen mun så att grannarna inte skulle misstänka att jag misshandlades eller så. Andra världskriget, vänskap och utforskardrömmar. Sitter här med rödgråtna ögon och funderar på vad jag ska göra för att bli lite mindre gråtig. Sätta sig på balkongen och läsa nyinköpta boken Vill gå hem skriven av Jonas Gardell och dricka någon slags apelsinsmakande lightig läskedryck med fler tillsatser än man vill veta om kanske? Ja, så får det nog bli. Det borde ni med göra, men först, se Pojken i randig pyjamas.