Imorgon tar jag cykeln.

Jag sitter och lyssnar på Marit Bergmans ”Bang Bang” på repeat. Just för att den beskriver min eftermiddag allt för bra. Bang Bang. Eller, egentligen var det väl mest ett Bang. Ett Bang med några utropstecken. Bang!!! Eller, vi kör på lite kapitäler också. BANG!!!

Efter att ha inhandlat läsk i glasflaska, potatissallad och diverse saker till kvällens grillning satte jag mig i bilen. Jag tyckte mig minnas att bilen låtit lite konstigt på väg till affären, så när jag backade koncentrerade jag mig noga på att höra ett ljud. Lyssna, lyssna, lyssna. Då jag är en människa som använder ett sinne åt gången föll det mig inte in att kolla bakåt. BANG!!!, lät det sedan. Mitt i allt lyssnande hade en bil kört bakom mig, och så kan ni lista ut resten.

Det jag nyss skrev om att det bara var ett Bang har jag min far att tack för. Det andra Banget skulle nämligen ha kommit från en pistol riktat mot mitt huvud när jag insåg att alla mina insparade pengar till Peace and Love-biljetter och tågresor skulle gå åt att betala skadorna på mannens bil. Efter att ha bytt nummer med fleecetröjemannen så ringde jag till min far och grät. Jag grät och grät och kunde aldrig sluta gråta. Pappa kom och tröstade mig och smått skärrad av mina rödgråtna ögon sa han att han skulle betala och fixa allt. Fina snälla pappa. Jag antar dock att jag inte kan förvänta mig så många spontana gåvor den närmsta tiden ..

Nu är jag utmattad av gråtande, tröstätande och en rejäl förlust i Eurovision Song Contest (som jag fotfarande inte förstår varför jag envisas med att se när det är så galet tråkigt). Jag och Malin kom dock fram till att vi egentligen vann. Lite. För sisådära 106 år sedan ägde ju Sverige Norge, så indirekt kände vi att Sverige kan fira lite också. I smyg.