Sentimentalitet, sort of.

Minns du när du satt ute på verandan och grät, och jag satt inomhus och grät, för vi kunde inte komma överrens om vad vi skulle göra? Klart du minns. Jag vet att du minns. Det var oerhört längesedan, men vi minns båda två. Jag brukar ofta tänka på oss, allt vi gjort, allt vi fortfarande gör. Jag minns när vi brukade spela in "My heart will go on" på min dator och sedan lyssna och fnissa och lyssna igen. Sedan lovade vi varandra att aldrig spela upp det för någon. Jag älskar din ärlighet och din välmenande uppriktighet. Jag älskar att du ofta är risig i håret utan att bry dig, att du är så hemskt vacker utan smink och att du hatar att shoppa. Jag älskar att din pappa måste skriva "rör ej" på alla kakburkar i huset för att du alltid äter upp dem annars. Jag älskar att du och jag alltid hittar anledningar till att äta godis på vardagar och sedan ler du alltid och säger "man lever bara en gång". Jag älskar att vi egentligen inte har något alls gemensamt men att vi fortfarande alltid har något att prata om, trots att vi har pratat konstant i hela våra liv. Jag tycker så hemskt mycket om att sitta på badrumsgolvet och äta alldeles för mycket glass med dig. Jag kommer aldrig att glömma gången du bröt armen men inte grät en enda tår förrens pojkarna gått hem. Jag älskar att vi kan göra ingenting alls en hel kväll och ändå så änns det som en av de bästa kvällarna i mitt liv. Tack för att du alltid funnits och förhoppningsvis alltid kommer att finnas i mitt liv. Du är något av de finaste jag har, Sandra.

Hon ringde mig precis, så nu ska jag dit och vi ska äta godis, tända ljus och lyssna på radio. Besynnerligt, men hemskt mysigt.