Måndagsberättelse.

Jag hade aldrig sett honom förut, vilket är konstigt i en liten stad som denna. Den brunlockiga luggen föll gång på gång ner i hans ögon, men han blåste obrytt bort den varje gång och fortsatte att läsa dagens metro. Jag kom på mig själv med att granska hans ansikte mer noga än jag någonsin granskat något tidigare. Han kisade då och då med ögonen och emellanåt bet han sig i underläppen som om han reflekterade noga över vad han läste. Allt jag ville vid den tidpunkten var att få veta vad han läste, och att få diskutera det med honom, men jag är ju så förskräckligt blyg. Han var speciell, det gick inte att ta ögonen från honom. Hans långa blå/vit-randiga halsduk var virad två varv runt nacken men hängde ändå ner så att ena änden vidrörde marken. Pojken uppmärksammade detta och måste i samma stund insett att det faktiskt var en ljummen vårdag, så han tog av sig halsduken och lade den brevid sig på bänken. Han kollade upp, såg mig, log ett alldeles förjusande leénde och fortsatta sedan att läsa tidningen. Jag blev alldeles stel i kroppen och förmådde mig inte att lé tillbaka, men bara sekunder senare kollade han upp igen. Han var oerhört fräknig och hade stora bruna ögon som såg ut att innehålla många frågor. Han lyfte upp halsduken, pekade på platsen där den hade legat och sade sedan "Du ryms här, sätt dig, jag har bara några rader kvar på denna artikel". Jag nickade, rodnade lätt och satte mig varsamt brevid honom medan jag fylldes av en enorm lycka. Efter en stund av tystnad lade han ifrån sig tidningen, blåste än en gång bort luggen från ögonen och sträckte fram handen. "Hej, jag heter William" sade han och när jag tog hans hand visste jag att detta bara var början på något stort. Vi skulle bli ett sånt par som poeter skriver sina böcker om ..


Fiktiv berättelse, men önska kan man ju.