Dagdrömmar är något av det finaste jag vet. Men ibland tryter fantasin och jag känner mig rätt tom. Vid ett sådant tillfälle förra veckan fick jag en dagdröm av finaste Julia, och den gick såhär :
Paris, morgonljus som silar in mellan ljusa gardiner, dovt klättrar ljudet från trafiken nedanför upp och in genom det lätt öppna fönstret, på tå smyger jag ut ur rummet där sängen med krispiga vita lakan står, rafsar slarvigt ner några ord på en lapp, avslutar texten med en slarvigt ritad karta och ett hjärta, klär på mig under tystnad, försvinner för att återfinnas läppjandes på ett glas vin vid midnatt på ett café någon tvärgata ner från de större stråken. När natten är som mörkast, precis innan det ska börja gry; har du sedan länge hittat mig och vi går tillbaka till sängen med krispiga vita lakan för att somna igen.
Varje dag sedan dess har jag byggt på denna dröm och skapat en fortsättning. Aldrig tidigare har jag varit så sugen på att sitta i ett fönster i Paris, titta ut över hustaken, dricka ett glas vin och höra dov musik från klubbarna och ljuva skratt från människorna som vinglar fram på gatan nedanför mig. Det skulle vara fint, obeskrivligt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar