Hjärtskärande.

Sitter nu ensam och nedkyld på Skövdes Centralstation. Pengarna som var meningen till middag använde jag istället till att stilla min blogg-abstinens, för jag kände att jag behövde få skriva av mig.

Ni vet den där känslan när man har varit bortrest och haft himlarns trevligt, men när man väl sätter sig på bussen/tåget/flyget hem så känner man liksom att "nog ska det bli rätt skönt att komma hem ändå"? Jag sitter och väntar på att den känslan ska infinna sig, men den kommer aldrig. Jag vill inte hem, inte på något sätt.

Jag vill tillbaka till huset med alla de levande ljusen. Tillbaka till badrummet som doftar citron. Tillbaka till flickan med avskalat nagellack och ett ärr i ögonbrynet. Tillbaka till källaren där man kunde sitta i timtal och se Grey's Anatomy utan att bli störd. Tillbaka till köket där flickans mamma står och lagat obeskrivligt god mat. Tillbaka till alla mysiga fik. Tillbaka till dagen i Göteborg och den andra flickan, hon med de ljuvligaste skrattgroparna jag någonsin sett. Tillbaka till allt som inte är Piteå.

Nu ska jag strax kliva på tåget. Tur iaf att jag har mina böcker. Just nu är jag mitt inne i "Extremt högt och otroligt nära", och den är helt underbar. Nu mår jag lite bättre, ibland behöver man bara få skriva av sig lite. Tack för att ni finns!