We heart it.

Just nu tycker jag hemskt mycket om :





















När det inte riktigt blir en kyss, men ändå mer än en puss. Ett mellanläge alltså. Himla sött.













Stiliga grabbar som är förträffliga skådespelare och inte går att sluta titta på. Som den här mannen, till exempel.












Pushing Daisies. Av uppenbara själ.


















Söta barn som är kloka. Till exempel när de säger "Nej vet ni vad, nu orkar jag inte läsa mer, nu är jag helt fullproppad med lärdom".


Finurliga servetter. Flott!

Inga problem.

Nyss ringde en tant som hade slagit fel nummer.
"Ursäkta, jag har ringt fel", säger hon.
"Det gör inget, jag skulle ändå svara", säger pappa.

Högt över molnen.

Gammal bild, tagen någonstans strax innan landning i Brasilien.
















+ knäckebröd med falukorv, musiken i dagens one tree hill, obeskrivligt bra lärare.
- smulor i tröjan, kyla, saknad av bästa vänner som är i thailand.

Om en stund kommer Ida hit för att göra ingenting. Precis som en tisdagskväll ska vara. Nu ska jag vara en underbar dotter och ställa mig framför spisen för att laga thaimat åt min familj. Kanske slänger in ett recept senare, vem vet.

Med en enkel tulipan ..

Idag fyller finaste Fröken fräken år. Egentligen vill jag skriva om massa minnen och hur himla betydelsefull hon är för mig, men jag kan inte riktigt få ner det i ord. Grattis i alla fall, fina älskade vän.

Ha en förtjusande födelsedag!

That's how I say it.

Något av det finaste som skapats. Någonsin.

Högtidsblåsa.

Så himla fin klänning. Galet! Får jag inte fira jul i denna så vill jag inte fira jul alls. Har en liten fäbless för rosetter och blir glad av att se på den. Flott, väldans flott!

Secrets.

Idag är det söndag. Det betyder slut på helgen, men det betyder även nya hemligheter.

365 dagar, sisådär.

När jag har mina överdrivet långa sovmornar brukar jag ta mig tiden att genom bilddagboken kolla vad jag gjorde för exakt ett år sedan. Just idag för ett år sedan gjorde jag tydligen ingenting. Men några dagar efter det såg jag i alla fall ut såhär. Jag saknar min mössa som blev stulen på en Panic At The Disco!- konsert. Det var mitt i 'vem-fan-har-stulit-min-mössa?' aggressionen som jag bestämde mig för att bli brunhårig. Richard har redigerat bilden, sådeså.

Idag har jag mitt första matteprov i matematik b. Jag fruktar ett IG. Det är inte så att"jag-överdriver
-och-säger-att-jag-är-dålig-så-blir-folk-chockade-
när-jag-får-bra-betyg-sen". Nej, jag är rädd, på riktigt.

Men solen strilar in genom fönstret, jag lyssnar på väldans fin musik och ikväll är det ännu ett avsnitt av Pushing Daisies. Livet kanske inte är så himla hårt ju nu, egentligen?

Gud, organdonation och skuldkänslor.

Innehållet i den här länken ligger och trycker på mitt sinne just nu. Organdonation. Jag har i hela mitt liv varit säker på att donera mina organ. Just nu sitter jag och tvekar. Jag skäms över att jag tvekar. När jag är död kan jag rädda flera liv. Hur kan man välja bort det?

Kvällens tankar har mestadels handlat om religion. Meningen med livet, vad man tror på och så livet efter döden. Jag är kristen, dvs döpt och medlem i Svenska Kyrkan. Men tror jag på Gud? Jag säger inte att jag Inte tror på Gud, men just i detta nu kan jag inte säga att jag tror på honom heller.

Om jag inte tror på Gud, då borde jag inte tro på att man kommer till himlen heller va? Men av någon anledning vill jag tro det, bara för att det gör döden lättare att hanskas med. Men om jag donerar mina organ, betyder det att jag säger nej till ett liv efter döden? Just nu lutar det åt donation, men av någon anledning känner jag att jag inte vill donera mina hornhinnor och hud. Varför vet jag inte, och det gör mig frustrerad. Jag är ju ändå död? Vad spelar det för roll?

Kan någon ge mig lite åsikter kring detta? Jag behöver åsikter. Inte fakta. Åsikter! Jag blir galen ..

Donation är något jag (förhoppningsvis) inte ska behöva bestämma mig om än på ett tag. Men imorgon är det jag som ringer och kollar upp fakta om att bli blodgivare. Sjuhimlarns vad blod jag ska ge!

1+1=3?

Idag var tanken att jag skulle plugga Matte B.
Jag önskar att livet varit lite mer såhär istället :

Let's just fall in love.

Mörkt hår, några få fräknar och en bruten handled. Du höll din arm runt mig. Det skrovliga gipset skavde mot min midja på det stället där tröjan åkt upp, men det gjorde inget. Dina läppar trånade efter en nacke att kyssa. Min nacke trånade efter att bli kysst.
Din blick var tvivelaktig, men du höll min hand som att du aldrig varit mer säker på något i hela ditt liv.

There is a light that never goes out.

Foto.

För några veckor sedan fotade jag och fröken fräken lite porträttbilder.
Idag redigerade vi bilderna. Direkt nöjda blev vi inte, men förtjusande än hon, våran Sanna.

När jag kikar ut mellan gardinerna en onsdagsnatt.

Snön har lagt sig som en heltäckningsmatta över marken, kvävt det lilla syre som gräset hade kvar, begravt hemligheter och färgat hela världen vit.

Foto härifrån.

Fint som bara den.

Just nu tycker jag hemskt mycket om :

Kläder med guldknappar. Så himlarns tjusigt.

Böcker som kan få en att gråta. Att just denna boken dessutom innehåller bilder och är obeskrivligt fin gör den till en ny favorit. ”Extremt högt och otroligt nära”, för den som undrar.

Folk som dricker té med båda händerna. Fint av uppenbara skäl.

Kullersten. Fint att säga och fint att se på.

Fina stycken om kärlek. Från "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket".

Twiggy och fåglar.

Ett enormt tack till Ida som gjort min header på bloggen. Det var nog allt jag ville säga, egentligen.

Hjärtskärande.

Sitter nu ensam och nedkyld på Skövdes Centralstation. Pengarna som var meningen till middag använde jag istället till att stilla min blogg-abstinens, för jag kände att jag behövde få skriva av mig.

Ni vet den där känslan när man har varit bortrest och haft himlarns trevligt, men när man väl sätter sig på bussen/tåget/flyget hem så känner man liksom att "nog ska det bli rätt skönt att komma hem ändå"? Jag sitter och väntar på att den känslan ska infinna sig, men den kommer aldrig. Jag vill inte hem, inte på något sätt.

Jag vill tillbaka till huset med alla de levande ljusen. Tillbaka till badrummet som doftar citron. Tillbaka till flickan med avskalat nagellack och ett ärr i ögonbrynet. Tillbaka till källaren där man kunde sitta i timtal och se Grey's Anatomy utan att bli störd. Tillbaka till köket där flickans mamma står och lagat obeskrivligt god mat. Tillbaka till alla mysiga fik. Tillbaka till dagen i Göteborg och den andra flickan, hon med de ljuvligaste skrattgroparna jag någonsin sett. Tillbaka till allt som inte är Piteå.

Nu ska jag strax kliva på tåget. Tur iaf att jag har mina böcker. Just nu är jag mitt inne i "Extremt högt och otroligt nära", och den är helt underbar. Nu mår jag lite bättre, ibland behöver man bara få skriva av sig lite. Tack för att ni finns!

Skepp å'håj.

Nu åker jag. Lidköping var destinationen. Nervös är jag. Hemma igen på tisdag!

Ha det underbart.

Boktips sökes.

På onsdag reser jag iväg. Det blir bisarrt många timmar på tåg och buss. Ergo : Jag behöver boktips. Svenska eller engelska spelar ingen roll. Snälla, hjälp mig. Alla som läser detta måste ge mig minst ett tips. Tipsa tipsa tipsa !

Foto härifrån.

Arne och Bill, vilket team.

Igår spenderade jag lite tid med underbaraste Alva, min favorit av kusinbarnen (den som säger att man inte kan favorisera barn ljuger). Jag beundrar sättet barn pratar på. De säger vad de tänker utan massa krussiduller. Sedan kan barn vara väldigt svåra att förstå ändå, ibland. Pappa kom just in skrattandes och påminde mig om min barndom.

När jag var liten envisades jag tydligen alltid med frasen :
"Pappa, vem håller du på : Arne Weise eller Bill Clinton?"

Varför visste jag inte då, och varför vet jag fortfarande inte. Det kanske bara klingade fint i munnen. Vem vet?

Today I feel a bit like this.

Foto härifrån.