Foto.

För några veckor sedan fotade jag och fröken fräken lite porträttbilder.
Idag redigerade vi bilderna. Direkt nöjda blev vi inte, men förtjusande än hon, våran Sanna.

När jag kikar ut mellan gardinerna en onsdagsnatt.

Snön har lagt sig som en heltäckningsmatta över marken, kvävt det lilla syre som gräset hade kvar, begravt hemligheter och färgat hela världen vit.

Foto härifrån.

Fint som bara den.

Just nu tycker jag hemskt mycket om :

Kläder med guldknappar. Så himlarns tjusigt.

Böcker som kan få en att gråta. Att just denna boken dessutom innehåller bilder och är obeskrivligt fin gör den till en ny favorit. ”Extremt högt och otroligt nära”, för den som undrar.

Folk som dricker té med båda händerna. Fint av uppenbara skäl.

Kullersten. Fint att säga och fint att se på.

Fina stycken om kärlek. Från "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket".

Twiggy och fåglar.

Ett enormt tack till Ida som gjort min header på bloggen. Det var nog allt jag ville säga, egentligen.

Hjärtskärande.

Sitter nu ensam och nedkyld på Skövdes Centralstation. Pengarna som var meningen till middag använde jag istället till att stilla min blogg-abstinens, för jag kände att jag behövde få skriva av mig.

Ni vet den där känslan när man har varit bortrest och haft himlarns trevligt, men när man väl sätter sig på bussen/tåget/flyget hem så känner man liksom att "nog ska det bli rätt skönt att komma hem ändå"? Jag sitter och väntar på att den känslan ska infinna sig, men den kommer aldrig. Jag vill inte hem, inte på något sätt.

Jag vill tillbaka till huset med alla de levande ljusen. Tillbaka till badrummet som doftar citron. Tillbaka till flickan med avskalat nagellack och ett ärr i ögonbrynet. Tillbaka till källaren där man kunde sitta i timtal och se Grey's Anatomy utan att bli störd. Tillbaka till köket där flickans mamma står och lagat obeskrivligt god mat. Tillbaka till alla mysiga fik. Tillbaka till dagen i Göteborg och den andra flickan, hon med de ljuvligaste skrattgroparna jag någonsin sett. Tillbaka till allt som inte är Piteå.

Nu ska jag strax kliva på tåget. Tur iaf att jag har mina böcker. Just nu är jag mitt inne i "Extremt högt och otroligt nära", och den är helt underbar. Nu mår jag lite bättre, ibland behöver man bara få skriva av sig lite. Tack för att ni finns!

Skepp å'håj.

Nu åker jag. Lidköping var destinationen. Nervös är jag. Hemma igen på tisdag!

Ha det underbart.

Boktips sökes.

På onsdag reser jag iväg. Det blir bisarrt många timmar på tåg och buss. Ergo : Jag behöver boktips. Svenska eller engelska spelar ingen roll. Snälla, hjälp mig. Alla som läser detta måste ge mig minst ett tips. Tipsa tipsa tipsa !

Foto härifrån.

Arne och Bill, vilket team.

Igår spenderade jag lite tid med underbaraste Alva, min favorit av kusinbarnen (den som säger att man inte kan favorisera barn ljuger). Jag beundrar sättet barn pratar på. De säger vad de tänker utan massa krussiduller. Sedan kan barn vara väldigt svåra att förstå ändå, ibland. Pappa kom just in skrattandes och påminde mig om min barndom.

När jag var liten envisades jag tydligen alltid med frasen :
"Pappa, vem håller du på : Arne Weise eller Bill Clinton?"

Varför visste jag inte då, och varför vet jag fortfarande inte. Det kanske bara klingade fint i munnen. Vem vet?

Today I feel a bit like this.

Foto härifrån.

Tårta och tusenskönor.

Idag bjöd jag mina vänner på tårta. Det var hemskt trevligt, och tårta gör en lite extra glad tror jag nog. Tårta borde man börja äta oftare, tänk vad finurlig och leénde världen skulle bli då.

Senare under kvällen la jag och Eva oss i en säng och såg på tv, och hoppsan-hejsan-mitt-i-allt så blev vi nog lite kära i en serie. Pushing Daisies heter serien och ser ut ungefär såhär :

Finaste vi sett på länge. Imorgon ska jag dricka vin, umgås med de finaste av flickor och må bra. Det är också fint.

Slott.

Jag kom av en slump in på den här sidan. Där fann jag en kakform med formen av ett palats. Tänk att ha ett eget sockerkakspalats. Nästan som ett dockhus, kan man tycka. Himlarns flott!

Sentimentalitet, sort of.

Minns du när du satt ute på verandan och grät, och jag satt inomhus och grät, för vi kunde inte komma överrens om vad vi skulle göra? Klart du minns. Jag vet att du minns. Det var oerhört längesedan, men vi minns båda två. Jag brukar ofta tänka på oss, allt vi gjort, allt vi fortfarande gör. Jag minns när vi brukade spela in "My heart will go on" på min dator och sedan lyssna och fnissa och lyssna igen. Sedan lovade vi varandra att aldrig spela upp det för någon. Jag älskar din ärlighet och din välmenande uppriktighet. Jag älskar att du ofta är risig i håret utan att bry dig, att du är så hemskt vacker utan smink och att du hatar att shoppa. Jag älskar att din pappa måste skriva "rör ej" på alla kakburkar i huset för att du alltid äter upp dem annars. Jag älskar att du och jag alltid hittar anledningar till att äta godis på vardagar och sedan ler du alltid och säger "man lever bara en gång". Jag älskar att vi egentligen inte har något alls gemensamt men att vi fortfarande alltid har något att prata om, trots att vi har pratat konstant i hela våra liv. Jag tycker så hemskt mycket om att sitta på badrumsgolvet och äta alldeles för mycket glass med dig. Jag kommer aldrig att glömma gången du bröt armen men inte grät en enda tår förrens pojkarna gått hem. Jag älskar att vi kan göra ingenting alls en hel kväll och ändå så änns det som en av de bästa kvällarna i mitt liv. Tack för att du alltid funnits och förhoppningsvis alltid kommer att finnas i mitt liv. Du är något av de finaste jag har, Sandra.

Hon ringde mig precis, så nu ska jag dit och vi ska äta godis, tända ljus och lyssna på radio. Besynnerligt, men hemskt mysigt.

Tankegångar.

Michelle och Sandra har gjort inlägg om hur de trodde att deras hundar skulle vara om de var människor. Först kom jag på mig själv med att himla med ögonen och rynka lite på näsan åt denna idé, men läste sedan texterna och kände att jag också ville prova. Det var hemskt nöjsamt att skriva om detta, men har inte hunnit med den sista lilla söta hunden. Henne får jag skriva om någon annan dag. Men så här tror jag alltså att mina hundar skulle vara ifall de var människor..

Garbo : En lärarinna med världens finaste personlighet och en gåva att lära ut. Arbetskollegorna är sisådär 15 år yngre allesammans och Garbo försöker verkligen passa in och ibland får hon följa med ut efter något sent föräldramöte. Hon blir glad, men de kvällarna känner hon sig mer ensam än någonsin. När hon anländer hem dricker hon espresso i mängder och löser korsord tills fingrarna gör ont och hon till slut somnar i soffan. Det finns ingen i hennes närhet som kan lägga en filt över henne så när hon vaknar på morgonen fryser hon. Trots detta känner hon sig aldrig otacksam. Hon är en av de få människorna som kan älska och ge utan att förvänta sig något alls tillbaka.

Zacke : Zacke är en av de tuffa grabbarna. Han puttar in fula Anna i skåpen när hon går förbi i korridoren, och sedan njuter han av skrattet och hyllningarna som vännerna utfärdar. Han raggar på tjejer genom att nypa dem i stjärten och dra handen genom håret samtidigt som han blinkar med ena ögat. Han tror att det är så man gör. Och visst får han brudar, men tomheten ekar i Zacke när han hånglar med dessa ansiktslösa blonderade tjejer.Zacke brukar sitta uppe på nätterna och skriva med en tjej. Hon heter Sofie, älskar att rida och tycker att skolan är rolig. Det tycker Zacke också, i smyg. Zacke är lite förälskad i Sofie, men det skulle han aldrig erkänna. Vad skulle kompisarna säga?, är det sista han tänker varje natt innan han faller i sömn och drömmer underbara drömmer om Sofies rosiga kinder.

There is only one way now.

Idag slog det mig hur illa det faktiskt är. Varför ska man vara så jävla efterklok hela tiden?