Utan att fälla tårar ..

Igår var det avskedsmiddag för finaste Sanna (hon där i den röda jackan på bilden). Hon flyttar till kanske världens minsta stad någonstans långt ner i Sverige för att jobba med hästar. Sanna, hon som väntar med att svara på en fråga tills hon läst klart hela sidan hon är på i boken. Hon som inte går att få kontakt med när hon ser teve. Hon som varit värdinna för nästan alla våra surströmmningsmiddagar. En gång, för en himla massa år sedan bildade vi en klubb. Sanna, jag, Elin och Josefin. Våra dagar gick ut på att äta glass och spika, hamra, såga & måla i ett gammalt rum i ett uthus som självklart skulle vi vårat hem under resten av sommaren. Rummet blev såklart aldrig klart, men lika glada var vi för det. I samma rum hade vi året innan bildat en band. Jag säger så mycket som att jag var sångare, och med det så förstår alla jag känner att denna band inte var mycket att höja till skyarna. Men åh, vad jag kommer att sakna dig, Sanna Berglund.

Hon där till väster om Sanna råkar vara jag för två år sedan. Så poppig som man kunde vara, och förmodligen så lycklig som man kunde vara med tanke på att bilden är tagen strax innan en Marit Berman-konsert. Åh, det var fina tider ..